Min vän.. Räcker inte. Min bästa vän.. Det räcker inte heller. Inga såna påståenden, inga ord alls. Inga gester, inga kramar, inga blickar skulle kunna visa hur mycket du betyder för mig. Min själsfrände. Det kan jag säga att du är. Fast att det inte har alls något att göra med hur mycket du betyder för mig, det är så mycket mer. Om du visste Martina, vad du ger till världen, vad du ger till MIG..

Jag hade tusen tankar om vad jag skulle skriva till dig, men dom orden har flugit ur huvudet. För alla ord känns för små. Och dom blir bara mindre ju längre bort du är från mig. För vad gör det att jag sitter och skriver fina saker om dig då du ändå inte är här med mig? Om ändå ord hade vingar, om mina känslor kunde sätta sig på ett tåg upp till dig för att få dig att förstå, att du, min vän, min bästa vän, min själsfrände.. Du fattas mig. Och jag skulle göra allt för att du skulle kunna förgylla alla mina dagar med din närvaro. Inte bara i telefonen där vi umgås ibland timmar varje dag. Utan alltid kunna ge mig en kram då jag är ledsen, eller skratta med mig när jag är glad, kanske hålla bort mitt hår då jag blivit för full efter kväll som äntligen blir hel med dig, på krogen. Eller bara hämta ett glas vatten till mig när jag är törstig. Då är jag nöjd.

Jag gillade när du var den där lilla milen ifrån mig, så jag kunde sätta mig i bilen och köra i tio minuter för att komma till bland det mest värdefulla jag har. Nu har den milen gångats med 56,6.. Och det gör ont i mig varje gång jag kommer på att kan inte kan vara hos dig om tio minuter. Att jag inte kan ringa till dig och fråga om du vill följa med och dra en pirre. Så, varför bor vi då så långt ifrån varandra?

Hälsingland kommer alltid vara hemma för mig, var jag än bor. Så har jag alltid sagt. Och så kommer det alltid vara också. Kanske flyttar jag tillbaka dit, kanske inte. Men "hemma", vad är det egentligen? Ett ställe där man mår bra, där man är trygg och där man har människor man älskar. I så fall är du mitt nya hem också. Där du är, där vill jag vara. För med dig mår jag bra, och hos dig är jag trygg, och dig älskar jag. Och jag vet att du alltid kommer stå vid min sida, du sviker mig aldrig och det spelar ingen roll hur lång bort du, mitt hem, är.. För jag kommer alltid återvända till dig.

Nu hoppas jag ju dock på att jag inte kommer behöva åka och hälsa på dig så himla ofta. För min dröm är att vi ska bo i samma landskap, i samma stad, och i samma lägenhet en vacker dag. En vacker dag som kommer snart. För då.. Då kan jag ju få allt som skulle göra mig nöjd. Då skulle du alltid kunna hämta ett glas vatten till mig. Och du skulle alltid kunna SE hur mycket jag menar med mina ord. För jag tror det är svårt för dig att bara höra hur mycket jag älskar dig. Hör du mig Martina? Jag älskar dig ! Men du kan inte se det. Du kan inte se hur glad jag är när jag pratar med dig, du kan inte se längtan i mina ögon. Du kan inte se när jag gråter för att jag stuttat till tån, då smärtan i foten bara utlöste tårarna. När den verkliga smärtan heter: saknad. Och det finns mycket smärtor här i livet. Men den största är väl ändå saknad? Att inte få vara omkring saker som betyder mest här i livet?

Men du kan inte se min smärta, inte höra mig skrika.. För vi andas liksom inte riktigt samma luft, vi ser inte samma moln och känner inte samma vind eller svalkas av samma regn. Men du, lets make it happen?