Nu har jag precis kommit hem från mitt assistent jobb. Saknar att få jobba på skolan, det var ett tag sen nu.
Men antar att jag inte får jobba så mycket eftersom jag bara kan jobba där till 14.30 innan jag ska vidare till andra jobbet, och dom behöver folk oftast till 16-17 tiden på skolan.

Många ser inte tjusningen i att jobba som jag gör. Vad det är som är så roligt med det. Jag försöker förklara att man får så mycket av det man ger, tillbaka. Utan att dom visar tacksamheten utan man mår bara bra med sig själv. Jag har alltid tyckt det varit så svårt att förklara. Just nu läser jag en bok som heter "En annorlunda barndom" som är en självbiografi om en tjej som växte upp med autism i en gammaldags familj då begreppet autism inte fanns.
Iris förklarar så bra i boken, och det är så häftigt att hon själv kan sätta ord på allt, som är så svårt för alla att förstå.

Hon skrev om hur hod bad om ursäkt till sin pappa för att han har behövt tagit hand om henne och att det inte alltid var så lätt. Han svarade något ungefär att det inte fanns något mer väsentligarei livet att göra än att ta hand om en sån som henne.
Hon skrev sen:
"Jag har börjat förstå att om man tar hand om dysfunktionella människor så får man ett helvete och samtidigt en utveckling i sin egen personlighet och karaktär som inte går att få på annat sätt. Det är det vi med handikapp ger tillbaka till andra och det gör att vi redan från början har kvitterat, så därför finns det inget vi behöver tacka för, vi står inte i tacksamhetsskuld till någon. Det finns mycket vi kan vara tacksamma för i att andra vill ha fokus på oss och därigenom ta sig av sin egen utveckling, men vi har kvitterat genom att vi inte ger oss utan tvingas andra ge avkall på sin egen bekvämlighet och lära sig nya saker om sig själva på djupet. Det kan ta lång tid att upptäcka att det enda skälet att ta hand om trasiga människor  är attutveckla sig själv."

Hon förklarade det så bra. Precis dom orden försöker jag leta när jag ska förklara för folk varför jag älskar mitt jobb.
"Helvetet" man får är att det kan ta så sjukt mycket energi att försöka förstå vissa beteenden, lära sig vad olika personer vill med olika gester, och vissa personer med autism kan vara väldigt bråkiga. Det är inte just att dom är bråkiga som blir ett helvete utan att man vet att det finns en anledning och att det kan vara kaos inne i dom. Helvetet där är att det är så svårt ibland att veta vad det är som är fel och vad man ska göra åt det. Man blir frustrerad av att man inte vet vad man ska göra för att få dom att känna sig trygga.

Autism är något som verkligen intresserar mig och jag lär mig något nytt om det varje dag jag jobbar. Men jag skulle vilja veta allt! Tänk att man skulle kunna krypa in i deras huvuden och tänka vad dom tänker, se vad dom ser osv.
Och det är så fascinerade att inget barn med autism är det andra likt. Samtidigt som det är sjukt påfrestande.
Man kan hjälpa en person att lyckas med något genom en metod medans det inte alls biter på den andra.

Men när man väl knäcker nöten. När man får en person med autism, och som är orolig, att bli lugn och trygg..
Den känslan kan göra en hel dag, en hel vecka bra! Man har lyckats och man mår så bra med sig själv att man har kunnat bidragit med något för att få detta barn må bra. Jag bara älskar det.

Och det är därför jag jobbar med det jag gör. För att man utvecklas så mycket i sig själv genom att göra en världen lite lättare att leva och förstå i för vissa.
Och jag kan bara tacka min mamma att jag funnit det jag vill göra och att jag trivs så bra. Hon lärde oss från början att man inte är mindre värd för att man har en utvecklingsstörning så jag har aldrig kännt känslan av rädsla eller vad man ska säga, som de flesta barn gjort när dom var små och stötte på någon som inte var som alla andra.
Det är min mamma jag ser upp till och hon är mitt bollplank. Jag älskar dig Mami!

Jaja, nu vet ni i alla fall varför jag jobbar med det jag gör och varför jag trivs så bra. Hoppas ni haft en bra dag ni med!
Love