Det är stört när man tänker efter, att man aldrig vet hur ens liv kommer se ut om en månad.
För några år sedan bodde jag i ett gult tegelhus på borgen tillsammans med min väldigt stora familj. Kunde vi då någonsin tänka oss att i framtiden skulle vi inte kunna kalla oss syskon och tala riktig sanning?
Kunde vi föreställa oss jular och födelsedagar utan varandra då? Jag kunde inte det och det känns fortfarande som att det är något som fattas under som stora dagarna.

Anledningen till att jag började tänka på detta nu var för att i lördags satt jag och Agnes inne på lunarstorm och skrattade åt gamla blogginlägg osv. Idag gick jag in för att läsa gamla mail och hittade ett från min älskade "storasyster" Emelie.
Det var så läskigt för jag minns exakt när och var jag läste det, och att det sprutade tårar ur mina ögon. Och samma känslor som jag kände då, dök upp igen. Jag minns också när vi stod utanför skolan och grät tillsammans, för att vi inte längre skulle dela samma hus.

"Vännen, var är du? är hos dej nu, lr hos min pappa. Vet inte vad jag kan kalla det
längre. Det är inte du, fast det är ändå du. Faaan sarah, vad ska vi göra? Vi måste leva vidare, vidare i de hårdaste tider. Men faaan sarah, jag orkar snart inte mer. Bara tårar o tårar. Pappa är så ledsen. Det tar så hårt att se. Kommer vårt liv nånsin tillbaks? Kommer allt att bli bra? Alla säger så men va faaan.. Uscha. Vilket liv man lever. Saknar dej, min SYSTER. Alltid min syster. Tack för ditt fina, fina sms. Hade inga pengar o kunde inte svara, men kan lova att det värmde iallafall. Tack tack
Hur ska livet se ut nu? Ser du någon framtid? Allt är så mörkt, jag finner ingen väg. Vet inte när allt ska sluta, tårarna tar aldrig slut. Finner ingen väg ut ur mörkret. Jag tycker bara att man försvinner längre o längre in. När ska vi möta ljuset, möta ljuset sarah, du o jag, det är du o jag mot världen nu? Vi måste klara oss igenom detta. Vi MÅSTE, för allas skull. Snälla, säg att allt blir bra. Men det gör det inte.. Tårarna forsar, allt känns skit. Sitter i ditt tomma rum nu, hur fan ska det bli? Kunde knappt gå in i ditt rum, snart flyttar du. It’s EMPTY! So FUCKING EMPTY!!!!!

Mitt hjärta också, allt känns tomt, allt är ett stort HÅL. Vad fan ska hände me oss? Kom hem sarah, snälla sarah kom hem. Du är mitt ljus nu. DU, bara du sarah. Tack!

Vi måste finna en väg, kana fram en väg. Vi, vi mot världen. Men snart flyttar du. visserligen inte så långt, men du lämnar ett stort TOMRUM. Faan, sarah, varför ska allt hända just oss? Varför all denna otur? Varför oss?

Jag älskar dej sarah, du är mitt hjärta, mitt stora stöd, mitt allt. Tack! Du är mitt ljus i allt detta mörka. Sarah, du är helt enkelt underbarast. Snälla, flytta inte ifrån mej, åtminstone inte ifrån mitt hjärta. ÄLSKAR DEJ MEST SYRRAN!"

Jag har tyvärr inte kvar mitt svar. Men, så tungt det är att läsa detta. Emelie jag har inte flyttat ut från ditt hjärta ännu va?

Hittade även en liten grej i min gamla blogg, drygt ett år efter vi flyttat.
"Något som inte är nytt för iår men som fortfarande skrämmer mig är att Eriksson släkten firar vi inte med.. Ni har lämnat ett stort tomrum efter er, och jag vill inte ens tänka den tanken att vi inte firar jul tillsammans längre, vi firar ingenting tillsammans längre för vi är inte en familj. Hör ni hur det låter? På riktigt är vi inte en familj längre, men vi kommer ändå alltid vara det. Jag är rädd att jag varenda år kommer sitta här och få lite ångest sådär, och jag vill ju egentligen inte fira jul utan er. Jag kommer tänka på er varje jul, som jag tänker på¨er nästan varje dag. Det är såhär det är, och man ska lära sig att leva med sina problem så jag antar att det är bara att börja nu.. Ni är och kommer alltid vara det allra bästa för mig iallafall.."

Nu har allt flytit på och alla mår helt utmärkt. Men jag ljög verkligen inte då jag sa att vi alltid kommer vara en familj. 5 år har gått, och även fast vi inte alls delar blod (förutom i vår Mathilda) så har jag, och kommer alltid, att kalla er för syskon. För det är ni !