Jag undrar när det är man ska börja skriva igen. Jag tror det är om kvällarna, då tankarna kommer, som det funkar bäst.  Här ligger jag i min säng med min dator i knät, ska upp om några timmar för en planeringsdag med jobbet. Men jag kan inte sluta tänka på hur tacksam jag är.
Nu i dagarna har jag gått och tänkt på massor av saker som fattas mig, personer jag saknar osv. Det har även fått mig att tänka på allt det fina som finns här i livet, och hur små omedvetna beslut kan förändra ens liv.

Jag tänker mest på dom som gör att jag älskar mitt liv just nu, förutom familj och allt sånt. Jag tänker på hur dessa starka band blev till, och att det nog var ödet .

Jag och Hanna sitter på en pub i stan en kväll i oktober och kollar på en fotbollsmatch. En helt vanlig dag, då båda skulle jobba dagen efter. I vanliga fall skulle vi gått hem när alla andra gjorde det men eftersom vi båda hade varsin grabb som intresserade lite som möjligen skulle kunna dyka upp på det stället så bestämde vi oss för att stanna kvar en stund. Vi satt själva i ett stort bord och kände mest att det såg larvigt ut, som att det syntes att vi väntade på något. Om vi bara visste, att vi väntade på något som skulle förändra våra liv! (och dom intressanta grabbarna dök inte upp!)

Fem minuter efter att vi suttit och pratat om hur ensamma och töntiga vi förmodligen ser ut så kommer det ett killgäng och frågar om dom får slå sig ner, självklart fick dom det. Vi var väl lite skeptiska från en början då en av killarna klantigt och helt oerfaren försöker ragga upp Hanna, en annan kille försöker genom att köpa drinkar till oss - med en annan killes kort!

Det visade sig att killen som ägde kortet skulle bli en av mina bästa vänner. Och att detta gäng skulle bli en stor del av mitt liv, min umgängeskrets.

Niklas Andersson heter han, den klokaste, varmaste och finaste killen jag känner. En sån man önskar vore ens storebror, en som alltid lyssnar, som alltid har svar och som aldrig dömer mig för dumma beslut, istället så förstår han dom. Här har vi en kille som inte tar en för givet, som gör det mesta för att andra ska må bra. Och jag kan skratta mig lycklig för att han valt mig som sin vän!

Han är inte den enda jag lever för här nere. Hela detta gäng får mig att skratta så gott, får mig känna att jag är bra som den jag är, att jag är viktig. Dom är så otroligt viktiga! Jag vill med detta inlägg att ni ska förstå det, fina fina människor.

Ödet ja.. Hade vi inte varit på det stället och sett den matchen så hade jag aldrig legat i denna säng i denna lägenhet. Jag hade säkert heller inte bott i denna stad, Hanna hade inte haft en sambo med ett smeknamn som en maträtt, eller fått bollar i handen på en nattklubb i skogen. Jag hade aldrig fått uppleva sådan kärlek mellan vänner som dom så fint bidrar med..

Så små små saker som kan spela sån stor roll. Att vi satt där, att dom kom dit, att dom satte sig i vårt bort, att jag och Niklas bytte nummer, att vi höll kontakten, att dom kom och hälsade på mig i hälsingland, att dom fick mig att inse vad jag gick miste om här i Göteborg.. Igen: Fina fina människor!

Ja, jag sa ju att jag skulle hälsa till och från dig när jag bloggade nästa gång, Nicke. Hoppas jag gjort det tillräckligt nu. Och jag hoppas att alla som läser detta blir avundsjuk på vilka vänner jag har.

Tack för mig, och godnatt!